Tunga moln över Röd.

I kvällssolen ser jag ut över fjorden. Ser jorden ta emot nästa årstid. Regnet vandra in över fastlandet. Vinden varsamt smeka trädens kronor. Vilande mot urberget. Hör jag åskan mullra. Hennes darrande ord eka i min själ. Hennes vittnesmål så tappert delas med världen. Den våldsamma oförrätten. Den svikna tilliten. Det stolta ropet på upprättelse i flödet av lättsamheter. Tvärs över sundet ligger klippan där jag satt en gång för att skydda falkarna mot äggtjuvar. Det sköra mot det hårda. Livet mot tomrummet. När sommarens sista ljus träffar vildäpplena. Vajande över avgrunden. Glöder våra hjärtan.

Hårda vindar i Bullerkammaren.

När jag går

över regnvåta klippor.
Smattrar kapuchongen

mot mina öron.
Drar byarna i mina ben.

Tumlar skummet

över skrevorna.
Ser jag rakt in

i stormens öga.
Hör jag tystnaden

mitt i raseriet.
Frånvaron

av andra ljud

än luftens och vattnets.
Närvaron av urkrafterna.

Rytande i mina öron.

Ser du vågorna explodera.
Ge sig hän

före upplösningen.
Hör du alla själar.

Som tystnat innan dig.
Du lilla korn av salt.

Lucianatt över Askimsfjorden. 

Från låga regnmoln faller våtkalla droppar och dagen sjunker ner under ytan. En storm är på väg och viken är fylld av svanar. De lyser i den tilltagande svärtan och tycks vila i förtröstan. Försiktigt går jag över de hala bryggorna för att möta nätternas moder. Hon som får djuren att tala och makterna att komma i rörelse. Det sjunger i vinden när en flock änder lyfter från vattnet och jag rör mig i gränslandet mellan ljus och mörker. Provar att vara ängel och lämna fast form. Provar att störta ner och förångas. I en lång väntan på att godheten ska flöda. Reser hon sig ur vattnet framför mig och flaxar med sina stora vita vingar. Nu kan du inte komma längre. Nu är det vi. Som tar över.

Andningspaus vid Deleberget. 

Jag går ut ur glashuset och in bland träden på andra sidan vägen. Marken är våt av det fallna regnet men solen lyser igenom. Löven faller på min glänsande kostym medan jag tar några anteckningar. Om bäcken som blixtrar i skuggorna. Om den gamla allén som smälter ihop med skogen. Om den bortglömda husgrunden som var någons liv. Jag står där utom synhåll och andas fuktig höst. Formulerar några ömhetsord. Skissar på en njutning. Kastar ingen sten.

Aprilväder på Valön.

Tysta sommarstugor

kurar i snårskogen

och haglet smattrar

mot kapuschongen.
Stillheten följer mig

på stigen ner mot havet

och världen är

äntligen begriplig.
När det försiktigt ljusnar
fast blytunga skyar

släpar över klipporna.
När någon städat strandängen

och lagt all plast

i en prydlig hög.
När jag slutför arbetet

med en manisk iver.
Tills inga konstgjorda färger

längre lyser i strandgräset.
Tills mina händer

är fläckade med olja.

Tills bara de minsta

fragmenten återstår.

Av det förkastade

som var så behövligt.
Av det innehållslösa

som var så betydelsefullt.
Av det tröstlösa.

Har jag förmått

förtröstan.

Grådager på kryssaren Aurora.

Bistra matroser vaktar stoiskt i duggregnet. Symbolen för fosterlandet. Skiner blank som om den var ny. Vaggar av och an i flodens strömmar. Rycker i sina förtöjningar. Pekar med sina kanoner mot stadens kejserliga skönhet. Som den där oktoberdagen när första salvan skjöts mot Vinterpalatset. Där den enväldige bodde med sin familj. Han som älskade sig själv mer än folket. Som bara såg sin egen kvinna när de andra drog genom gatorna. Som bara såg sina egna barn när de andra dog av svält. Som i spegeln såg en god människa. När de andra såg den yttersta ondskan. Rastlös och oputsad. Revolutionens roströda själ. Strax under ytan.

Semesterstund vid Nya Varvet.

Längs strandpromenaden strosar kärleksparen. Skriker måsarna. Plingar cyklisterna. Viker jag av uppför berget och hittar en undangömd skogsstig där kvällssolen lyser in mellan träden. Genom lövverket hörs bullret från en lastbåt. Slamret från containerhamnen. Råkar jag på en gammal skyttegrav där soldaterna lekte krig. Och i en glänta längre upp. En klunga skrotfärdiga husvagnar där några brokigt klädda människor talar tyst bland lump och bråte. Vi stirrar på varandra och jag har inga andra ord än hej. Tillbaka nere vid vattnet ser jag en av dem stå. Lutad mot räcket tittar han utåt havet. Med lång sorgsen blick. Mitt i sin kamp. Mitt bland oss andra. Som leker fred.

Skymningsglöd i Atlasbergen.

Högt över stadens minareter seglar egretterna. På caféerna sitter klungor av andäktiga män riktade mot TV-skärmar som visar VM-fotboll. Förbi på gatan går kvinnor för att kvällshandla med sina barn i släptåg. Jag njuter av den svala vinden medan en gyllene sol sakta dör över det osynliga havet långt i fjärran. Plötsligt stiger ett jubel över torget. Djupt inifrån kontinentens hjärta. Upp mot himlen där hoppet svävar. I matchen mellan Tyskland och Ghana. Har Afrika gjort mål.

Verklighetsnära vid Djurgårdsbrunn.

Vårkylan kryper på när solen släpper taget om Kaknästornets topp. När filmteamet riggat färdigt mitt på det stora fältet. När kaffet tar slut och den lilla skaran statister håller värmen med småprat. Är vi alla här för att skapa illusionen. Av en ljummen sommarkväll utan bekymmer. Av extasen framför festivalscenen. Av det härliga med vänskap. Vi som inte ens träffats förr. Som huttrar på det frusna gräset. Tränger ihop oss runt huvudpersonerna som plaskar barfota i vattenpölen. Delar en snabb glädje. Hittar en plötslig samhörighet. Som känns riktigt verklig.

Sen oktober i Örnafälla.

Genom den klara höstluften

ser jag allt.
Märker jag minsta ljud och rörelse.

Det dova mullret från ett flygplan

som långsamt vandrar över himlen.
En fisk som bryter den blanka ytan.

Myran som stolt och envist släpar

ett barr uppför stackens sluttning.
Björkarna som tankfullt lutar sig ut.

Skräddarna som rastlöst ilar

över de sirapströga virvlarna.
Grenarna på en strandad trädstam

som masterna på ett vrak.
Och i gräset nere vid strandbrynet.

Den avbrutna fågelvingen.
Medan kråkan kraxar

retfullt över vattnet.
Visst är idag en bra dag att flyga.

Att stiga mot den höga himlen.
Vi som kan.